Bättre sent än aldrig eller hur? Två veckor har gått idag sedan jag sprang maran. Och ni som känner mig eller följt bloggen vet att det har hänt ganska mycket för mig sedan dess, men här kommer min version för den som är instrsserad :) Varning för lång text, haha!

---

Dagen hade kommit som jag tränat för de senaste månaderna. Hade följt vädrerleksrapporterna slaviskt under veckan, men hade aldrig väntat mig detta väder. 

Pappa och jag anlände till starten på Östermalms IP senare än jag någonsin befunnit mig vid ett lopp. Hann precis gå på toaletten (ska man se något positivt med vädret, var det i princip köfritt till toaletterna!).

Mona (vår ängel) stod redo för att ta våra allra sista överdragskläder minuterna innan start.

Regnet öste ner, vi var täckta med sopsäckar och peppade varandra med ord att ha längs vägen.
Ville inte ens känna efter hur blöt jag redan var och hur de närmaste timmarna skulle bli.

Jag fick de sista råden från pappa, sen gick starten. De första hundra metrarna fick man se upp för att inte snubbla över alla berg av påsar/överdragningskläder/säckar på gatorna.

Okej, nu kör vi- detta är mitt lopp och jag ska INTE låta nått jäkla väder sabba för mig. Gilla läget.

I med lurnarna och skruvade upp volymen. Fick upp ett bra temop redan från början. Behöll sopsäcken på, kände att jag kunde spara de torra kläder någon kilometer i alla fall. Slet av den först efter milen då jag höll på att tappa nummerlappen som skavde under.

Fövånansvärt mycket folk, trots att himlen i princip stod öppen. Är det något lopp som det finns otoligt fina och peppande åskådare, så är det under Stockholm marathon. Dom är ovärderliga.

Så kom första provet- västerbron, första varvet. Kände riktigt hur kylan bet tag i mina totalt genomblöta kläder. Mjölksyran genom stigningen kom också, tidigare än vanligt. 

Efter 15 km inträffar något sjukt enligt mig. En kvinna tar sig friheten att GÅ ÖVER banan bland alla tusetals löpare- vilket är som uppgjort till ett kaos. I sista stund hinner jag undan från att krocka med en kille. Vi hamnar sen bredvid varandra, då jag märker att det är ju fasen Fidde! Jag känner honom, den enda killen jag vet som ska springa maran från Kristianstad- och där är han.
Båda blir någonstanns i detta, helt överlyckliga, och vi gör ett försök att krama om varandra i folkmassan :) Sedan höll vi sällskap några kilometer. Galet va? Vad är oddsen?

Milen och kilometrarna gick, regnet slutade aldrig att upphöra, smärtan började göra sig märkbar, jag frös, kläderna var tunga och obehagliga, nummerlappen lossnade hela tiden, skulle det aldrig blir bättre? NEJ.

Vidare mot Djurgården. Det mest påfrestande stället tycker jag, bitvis i alla fall. Är förvisso ett naturskönt område, men INTE denna dag. Det blev motvind. Så in i h-vete motvind.
Kepsarna flög av hejvilt.
En del hade fortfarande regn "capes" eller säckarna kvar, dom STOG ut i 90 grader :) 
Men bit bara ihop, du fixar det, intalade jag mig själv. Hade hela tiden koll på klockan, jag låg bra till. Befann mig strax under mitt mål (som jag blev mer och mer ödmjuk till under loppets gång..).

In till stan igen. Tog med varm hand emot allt som erbjöds. Banan, druvsocker, energibar, cola. Och det bästa av allt buljong. Den smakade ljuvligt med saltet och det varma innehållet. Fick en extra kick av det. 

Dags att bestiga västerbron en andra gång. Nu plaskar det i skorna, min keps hann jag precis behålla, då de blåste nått otroligt. Börjar att bli duktigt less på att frysa, regnet, kylan och blåsten.
Mycket mer än hälften är gjort. Kroppen kändes bättre än jag föreställt mig. Vågade ändå inte öka, utan höll mig i samma tempo.
Vid 30 km börjar jag känna av riktigt i ljumsken och höger ben. Börjar jag få kramp? Eller fryser jag bara? Tankarna snurrar.
Springer in på toaletten, strechar lätt när jag kommer ut. Blir något bättre för en sekund, smärtan kommer tillbaka. Men tror jag kan stå ut i en mil till.

Vid ca 38-39 kolimeter springer jag tillsammans med en kvinna, vi börjar prata. Inser att vi kommer att nå en bra tid båda två. Vi lyfter varandra, vilket tillför lite mer ork.

Nådde 4 mil, blev känslomässigt berörd. Registrerade tiden- ligger mycket bra till nu!
Nu är det bara 2 kilometer kvar, bara att bita ihop. Jag börjar att le- och får massor av fina kommentarer efter vägen.

Det svider i benen men jag känner bara lycka. Tar av hörlurarna och försöker mig på en ökning. Längre fram hör jag att någon ropar mitt namn. Och där står min älskade Jonna . MIN JONNA från Åre!!!!!!
Hon har stått och väntat, och följt mig via sms för att hejja på mig i regnet. Vilken överraskning! 
Jag lyckas se henne, hon springer med en bit och bara öser peppande ord. Jag börjar att storböla.
Där står hon, det är bara 1-1,5 km kvar, jag har mycket ork kvar, kommer att förbättra min tid med många minuter- känslorna svämmar över. Jag är på väg mot nytt PB.
Okej, bara ÖS. Så det gjorde jag.
Sista kilometern minns jag knappt, blir fullkomligt lyft av alla runt om mig.
Har ett fastklistrat flin i ansiktet, kör "high five" med alla som erbjuder sig, "Du ser pigg ut" är det en som säger -tackar ännu mer energi!

Ser slutstationen och njuter de sista metrarna på älskade stadion.
Når mållinjen på 4:06 tillsammans med ett "YES" (loud and clear, jag lovar!!)  
En tår rinner ner -  JAG GJORDE DET.

Fick min efterlängtade medalj, som är ett bevis på loppet med även på den största sportsligaste påfrestningen i mitt liv, hittills.

Reslutatet blev en förbättring från 2011, med 27 min. Värsta och bästa dagen på samma gång!

VI GJORDE DET- igen!
(Naturligtvis en bild innan loppet!)

Gilla! Gilla! Gilla!
Jag är så imponerad av dig!! <3

Får ju nästan själv en tår i ögat... :)
Grymt!

Jag måste ha landat lite i detta nu och kan verkligen ta in att det har hänt. Och börjar gråta då jag läser ditt inlägg!
Hela dagen är en bedrift! Att springa 4.2 mil är förvisso en bedrift, men under de omständigheterna är det sjukt! Helt himla sjukt att vi klarade det och STORT grattis till dig igen :D
Helt fantastiskt kämpat. Jag förstår precis.

Kul att läsa, fick lite gåshud när du beskrev dom sista kilometerna! Grymt av förbättra sin tid under dom väderförhållanderna-:)

Vad härligt att läsa! Stort grattis till dig!!

Midnattsloppet är närmast. Efter det blir det nog iformloppet. Sedan har jobbarkompisarna bestämt att vi ska vara med i Göteborgsklassikern. Så går det när man inspirerar folk till att börja löpträna och det är skitkul! ;-)

Så otroligt bra!:)
Vad inspirerad man blir!

Vilken grym prestation av dig! Och super snyggt jobbat att du förbättrade tiden så mycket mot senast du sprang!!!!

Jag är faktiskt sugen på att anmäla mig till nästa års Stockholm Marathon. Har "bara" sprungit 2 mil som längst, men har ju nästan ett år på mig att träna inför det!

Jag ryser i hela kroppen, blir mycket berörd när jag läser ditt inlägg. Är glad och tacksam att fått dela denna upplevelse med dig Malin! Du har en sund inställning till träning. Ser fram till att springa Berlin Marathon med dig. KRAM

Kul att läsa din upplevelse. Och grymt bra jobbat måste jag säga!!!

Läser kommentaren från din pappa. Vad fina ni är. Underbart med en familj och gemensamma intressen.
Önskar mina grabbar vågade ställa upp. Har sprungit 2 mil med sonen som längst, men de är rädda för att jag ska vara bättre ännu. Vilket jag absolut inte blir med träning. De är grymma! Har faktiskt vunnit löpartävlingar som barn.